|
|
Daftö, september 2010
Vi hade i alla fall tur med vädret. Och med en massa annat också, nu när jag tänker efter. Ingen bröt några ben (ta det lugnt på klipporna Catharina!), ingen tappade sitt dyraste objektiv i havet, ingen tappade ens delar av sig själv i havet, inget blev biten av vare sig getingar, hustomtar eller andra medlemmar i föreningen, ingen frös och ingen svalt. Kanske var det skicklighet alltihop och inte alls tur? Vi strålade samfällt i kapp med septembersolen och aldrig har vi varit så snygga och så oslagbart bra på att fotografera! På väg norrut delade vi på de viktiga köruppgifterna, Helén sjöng högt och gällt för att överrösta trafiken på E6 och Martin styrde och led. Väl framme på campingen hittade vi Mats och Viktor och två tomma pizzakartonger i full färd med att betrakta tv-rutan. Till slut slog Sverige Ungern med 2-0 och vi kände att helgen hade börjat helt rätt. De andra droppade också in med hämtmat i lådor och burkar. Snart var vi där alla tolv… Nä, vänta nu. En, två, tre, fyra… Var är Boston? Mats och Viktor hade tappat vittringen redan nere vid campingens reception. Nu var han borta. Med skymningen kom dessbättre också Boston som varit ute och tagit några riktigt fina bilder, skulle det visa sig.
Anders hade hittat jättefina stugor åt oss och när resten av stugan var lite kylig och bara fötter inte ville stå stilla på iskalla klinkerplattor, var det till vårt badrum med golvvärme vid längtade. Monica sa sig vara beredd att sova därinne i fall andra alternativ skulle bli för plågsamt kalla. Sängarna var emellertid mjuka och snälla och vi sov som lyckliga grisar i solsken allihop, även om det kom rapporter från en annan stuga än vår, om att öronproppar var en väldigt bra grej. I gryningen (nåja…) var vi uppe och fixade frukost. Anders höll i den avancerade äggkokningsproceduren, Eva skar trekantiga brödbitar, någon kokade för starkt te och alla såg glada och förväntansfulla ut. Så vad skulle vi göra med dagen? Idéer sprakade som fotoblixtar i rummet och rätt snart hade vi strukit Koster från programmet. Vi skulle få åka båt väldigt länge och fotografera väldigt kort(!) så vi gjorde upp plan B. Vi for på rekningstur till Saltö och funderade över var solen kunde tänkas sjunka många timmar senare. Och när skulle den sjunka? I brist på den lilla tecknade solen som stundtals lägger sig att sova i fluffiga moln på tv, fick vi förlita oss på modern teknik. Med förtroende vände vi oss till Viktor. Han hade en ny app med all nödvändig info. Vi väntade andäktigt. Fast vad nu? Det fanns olika sorters solnedgångar. Vi såg framför oss hur solen skulle studsa som en liten ilsken, röd gummiboll fram och åter över horisonten för att till slut bestämma sig för vilken slot-time som var dess alldeles egna. Fick ringa flygledartornet och försöka igen. Kunde bli snyggt på bild förstås. Till slut kom vi fram till 20.16. Långt innan dess skulle vi och alla stativen vara på plats vid havet.
Nu var vi sugna på lite kaffe och fornlämningar. Vi for till Sveriges tredje största skeppssättning i Blomsholm, en bit inåt landet. Det kunde hända att där också fanns kaffe men läget var osäkert. Hilda strålade av förväntan inför utsikten att tillbringa timmar bland gammal sten. Fiket var stängt men stenarna var i tjänst. Den lilla bäcken vid parkeringen sög till sig en hög fotografer. Gräset på botten vajade väldigt fotogeniskt och grönt och det glittrade förföriskt. Att det luktade lite ko från ladugården en bit bort var bara stämningsskapande. Vi drog oss dock alla upp mot stenarna och kunde konstatera att de var rätt fina och höga men att ljuset var fel, fel, fel. I stället jagade Viktor en stackars förskrämd fjäril och blev i sin tur jagad av Ulf, Mats och Martin V, alla med stativ och objektiv fladdrande runt vaderna (ja, utom fjärilen då förstås). Bilderna på fjäril i havrefält blev fina och vi andra är bara klädsamt avundsjuka. Hilda hade svårt att slita sig från skeppssättningen men till slut blev vi tvungna att fara men naturligtvis inte innan vi tagit gruppbild. ”Vi skall hoppa, så klart!” utbrast någon. Ingen visste riktigt när, så på bilden ser vi kissnödigt kobenta ut, alla utom Martin L som nästan lyckades hoppa när fotot togs. Mats var också på väg upp medan vi andra nyss hade landat eller precis tog sats. Som snyggast är man då! Ulf, Eva och Monica var goda människor och köpte bullar på väg tillbaka till campingen. Sedan satt vi i solen och delade våra bullar med sensommartrötta getingar, som återuppstått från den slutliga höstslummern vid lukten av krossad aprikoskärna. Kaffet var gott, solen sken och vi var alla på förväntansfullt kvällsfotohumör. Viktors vitryska fish-eye gick runt bordet och Mats behöver inte gå till tandläkaren på länge, han kan bara skicka bilden på sitt runda gap. Hans värmländska tandstatus är tydlig och skärpan fin. Nu skulle vi grilla! Det blev lax och kyckling och pastasallad och tzatsiki och vitlöken tog sig säkert doftande in till de norska grannarnas stugor. Någonstans spelade ett norskt(?) band. Vi pratade om diesel till outlet-pris (Monica var lite sugen på drivmedel förstod vi) och om bildbehandling. Till slut var även Martin V övertygad om att maten faktiskt skulle räcka. Vi parkerade på Saltön och gick genom skogen mot klapperstensstranden. Genom tallarna silade släpljuset in. Det såg riktigt snyggt ut. ”Fint ljus”, sa vi och traskade vidare för vi skulle ju hitta Det Perfekta Stället för kvällsfoto. Vi spred oss likt myggen över viken. Överallt svärmade vi och störde lugnet med vårt surr. Snart blev det tystare och man kunde, om man lyssnade noggrant, höra ljudet av olika avtryckare. Ljudet av mygg gick också att höra men jag trodde det var tångflugor till jag kom hem med ett band röda, ilsket kliande prickar runt anklarna, som ett smycke nästan. När mörkret lade sig traskade vi i smågrupper tillbaka genom skogen. Skulle någon komma bort? Skulle vi behöva gå skallgång? Nä, vi hade fortsatt tur. I väntan på att alla skulle komma tillbaka dansade Viktor och Hilda en avancerad ljusbalett och Helén fotograferade. Det blev originellt i alla fall! Hilda skrev sitt namn med en tändare men vänder man på bilden ser det lite ut som en björn som cyklar. Tillbaka i stugan spände vi upp det vitaste vi kunde hitta, en reflektor, och tittade på foton som tagits under dagen. Alla visade några av sina, utom Monica som envist vägrade krafsa ut sina filmer (ni minns, va?) ur Hasselbladarn. Det fanns många intressanta bilder och projektorn surrade oss långsamt till sömns. Någon tappade helt hållningen borta i soffan och någon annan traskade runt med glasartat nyvakna ögon när ljuset gick på igen. Vi irrade snart tillbaka till våra bohålor. Ingen hade lust att gå upp i gryningen. Frukosttid bestämdes till 09:05. Då var vi alla där. Nä, vänta nu. En, två, tre, fyra… Och var är Viktor? Han visade sig ha stor sovtalang. Inte många kan sova hårt med elva surrande, klirrande, stökande och bökande fotografer alldeles runt hörnet. ”Vi kör om fem minuter!” vrålade Mats och Viktor visade sig dessbättre vara vid liv. Något rörde sig nämligen på loftet. Och nej, det var ingen tomte, ingen riktig. Efter att ha städat stugorna drog vi åt olika håll. En del körde hem direkt. Ulf, Eva, Monica, Martin L och Helén drog vidare mot Resö. Där blev vi foto-överlistade av ett gäng gäss (berätta inte detta för någon). Två gånger lurade de oss. Så fort vi gick mot bilarna kom de flygande i vackra formationer över himlen. Vi sprang tillbaka och så blev det stilla igen. Vi hörde tydligt hur de fnittrade nere på våtmarken, där de stannat till för lunch. Vi var också lite sugna och fick glass på Tempo. En del fick wienerbröd också, minsann. Och gratis-kaffe i plastmugg. Sedan fotograferade vi en ranglig brygga och fiskebodar. Men mest av allt fotograferade vi brännmaneter. Vi låg på en brygga med våra teleobjektiv lurigt dinglande över kanten. Vi lutade oss så långt vi tordes. Man skall inte bada med sina fotomodeller. Ulf hittade en korsspindel med ett vackert nät i motljus och vi andra hittade annat. Innan vi for hem fick vi käk i Grebbestad. Goda fotografer äter ibland. Sedan var fotohelgen slut.
Fast när det åter var måndag och väckarklockan skränade som allra fulast gick det ända att le lite inåtvänt. Plötsligt var jag tillbaka vid några stenar alldeles vid vattenbrynet och solen hade precis gått ned. Tack alla för trevlig helg! Tack Anders för fixande och bokande! Ser fram emot att se bildspelet. Ser också fram emot nästa resa! Helén Lundén P.S. Vi som var med: Anders, Catharina, Eva A, Helén, Hilda, Martin L och Martin V, Mats, Monica, Thomas B, Ulf och Viktor. |
Senast modifierad: 2011-04-08, 20:17 |
