|
Bostons bilder hittas här Det hela började med en rejält blötlagd näsa, min närmare bestämt. Som vanligt, skulle man kunna tillägga om man vore på det humöret. Jag menar, där hade Anders Ö verkligen lagt manken till för att planera fotostopp längs Hallandskusten och så kommer jag, diskret och oförarglig som en svärm elaka bålgetingar och vänder allt upp och ned. Han tog det rätt bra, Anders. En viss lättnad inföll när det visade sig att glassbaren Tre toppar i Träslövsläge (Läjet) hade öppet, trots att det hade hunnit bli oktober. Människor blir på det hela taget vänligare inställda till allt, med glass i magen. Glassen med smak av maskros och något annat hokus-pokus hade en väldigt intressant grön färg, som vi inte hann föreviga på foto innan den smälte i solen. För övrigt fanns det annat att fotografera, som fiskebåtar, dito gubbar, fisknät och bodar. Vi yrade omkring i alla riktningar och Channah hittade bland annat resterna av en oerhört död fågel i en vattenpöl. Ingen hittade Boston däremot. Nu var det dags att fara vidare. I vår (läs: Johannas) bil var det trångt och mysigt. Mattias berättade om sommarstugan i just Läjet och Johanna spelade sin favorit-cd för oss. Jag tror de som sjöng hette Olivers och de sjöng definitivt på norska. Vi förstod texterna ändå. Tack Johanna! Trots ihärdigt påhejande lyckades hon inte få Mats att sjunga med, i alla fall inte såpass högt att det hördes till oss i baksätet. Nästa stopp var Grimsholmen, söder om Falkenberg. När vi klurat oss fram på slingriga vägar, vidtog den viktiga punkten, fikande! Sedan utbröt rastlöshet. Vad gjorde vi här? Vad skulle man fota egentligen? Här fanns ju bara sådan där natur och det fanns inte ens något fint ljus som sken på den. Några funderade över ett känt matteproblem och andra gjorde några mer eller mindre närgångna studier av de kvigor som chillade på beachen. Tonårsbrudar blir snygga på bild, tycker många i klubben och vi hängde med de svart-vita brudarna i hopp om Bilden! Inga modellkontrakt skrevs. Boston hängde längst och Johanna deklarerade att om någon tänkte ta med komockor som souvenir så var man inte välkommen i hennes Citroen – alls! Nästa stopp var Steninge. Hästar hade setts vandra lösa och fria här, för bara någon vecka sedan. Nu skymtade bara hästarna i någon slags bakgrund men ljuset hade blivit finare. Synd att vi bara hade cirka tio minuter på oss just här. Jag vill tillbaka. Hästarna kan vara lite var de vill. Jag hade redan lovat bort mig till kossorna. I avsaknad av hästmodeller tog vi lite vackra bilder på varandra. Sedan var vi tvungna att fara raka vägen till Tylösands hotell, för att inte missa konstvisningen. Vi skulle få se Per Gessles konstsamling som hänger på spa-hotellet i Tylösand. Hm… en weekend här kanske? Tänk att lulla omkring bland Corbijn-foton ljuvt insvept i tjock frotté. Ungefär så långt hann jag drömma mig bort, innan Simonetta och Mats anslöt sig till församlingen och gruppen var komplett. Inte komplett galen, utan bara så där vanligt komplett, ni vet. Fokus låg, som sig bör, på fotokonsten. Utan guidens utmärkta hjälp, hade inte utställningen blivit alls så intressant. Hon berättade med inlevelse och uppenbarligen lutad mot stor kunskap. Fotona var olika bra och vi hittade alla olika favoriter. Så vitt jag vet var det ingen som riktigt förstod att uppskatta den svart-vita bild på ett risigt snår som hängde i en trappa. ”Jag hade slängt den” sa någon. Vi gled in på frågan: ”Vad är konst?” Om du har svaret på den frågan, kan du maila den till ordföranden och vinna de mest fantastiskt konstifika priser. Inte sant Johanna? Någon hade hört konstprofessorer diskutera frågan på radio. Enligt dem krävdes dels en konstnärlig intention, dels att konstnären hade relevant utbildning, för att en bild skall kunna betraktas som konst. Huruvida detta stämmer, kom vi väl inte riktigt underfund med. I alla fall var det ingen alls som köpte den enorma blå tavlan med en brandgul rektangel i, för det facila priset av 58000. Förutom svart-vita bilder på rocklegender fanns också intressanta skulpturer i glasfiber. De föreställde jättelika huvuden och den största och gråaste gjorde mig, av någon anledning, illa berörd. Jag är säker på att den glodde på oss i smyg och lyssnade på varje ord vi sa. Räven i mosaik av Billgren var lite behagligare. Efter visningen är jag för övrigt fortfarande lite lätt benägen att frasa omkring i den där tjocka frottén. Nu behövde vi alla mat. Efter en snabb omröstning, bestämde vi oss för Laxbutiken. Dit styrde vi kosan (ej kossan, dessbättre) och högg in på de rosa djuren med vrålaptit. Efter maten for vi åter norrut mot Sandsjöbacka, där Mattias fick byta bil, för att inte hamna i Mölndal. (Vi förstår dig så väl, Mattias!) Därefter for vi nöjda och trötta var och en hem till sitt. Tack Anders för att du tog initiativ till den rolig resa! Tack också till de duktiga chaufförerna och till alla andra som gjorde resan speciell! När får vi se bilderna? Text: Helén Lundén
|
