|
|
Julbord, december 2010
Ute är det kallt. Stjärnorna gnistrar och glimmar. De bär sig juligt och glittrigt åt i största allmänhet och vill säkert bli fotograferade. Värsta Ikea-stuket! På med allt bling-bling bara. Mindre hårdhudade typer hade kanske låtit sig imponeras, där på promenad mot Finnsjön i den iskalla allra första ecemberkvällen. Vi har fullt upp med fötterna, att hålla dem gående, att hålla dem vid liv. Sån’t. Tipp, tapp, tipp, tapp… Förresten är kameran hemma. Där är den för ofta. Årets julgäst, fotografen Claes Hillén, skall senare under kvällen poängtera just vikten av att vara ute med sin kamera ofta. Men nu går jag händelserna så smått i förväg. Vi backar i stället. Tar oss hela vägen till natten före. Vi har krupit in i vrårna i ordförande Johannas kök. Tipp, tapp, tipp, tapp… Det är sen kväll och ordförande J har något jagat i blicken och något väldigt kletigt på spisen. Ordförande J gråter ensligt över spilld, mjuk pepparkaka. Det gör inget att tårarna blandas med julkryddsklegget. Blötare kan inget vara. Inget gott till foto-skara. Tipp, tapp, tipp, tapp… Tidigt morgonen därpå ses ordförande J knäcka sina allra som sista ägg. Sockerkaka är gott. Mycket gott till foto-skara.
I ett helt annat kök tomtar Bengt. Kokar skinka. Steker köttbulle. Frestar med Jansson. Bengt har andra talanger än foto och tåg och så har han ett fint rött, nästan självlysande förkläde. Tack Bengt för allt arbete du lagt ner för vår skull! Julbordet är årets bästa helt enkelt! Tipp, tapp, tipp, tapp…
På bordet ligger granris och små giftiga (?), förföriskt röda bär som Jennie plockat. Tillsammans med Camilla och Johanna har hon dukat och pyntat. Små pappstjärnor glittrar och glimmar och det är nästan som ute, fast lite, lite varmare. Och bra mycket rökigare när elden ryker in, inte ut. Jag kan inte förebrå den. Det är som sagt aningen varmare inne. Vi vädrar och står och hoppar på nätta små fötter i hallen där golvet är varmare. Tipp, tapp… Catharina har röda tomtestrumpor med tofs. De ser ut som om hennes farmor har suttit i den lilla stugan och stickat. Catharina misstänker att så inte är fallet, inte riktigt.
Vi äter av skinkan och Janssonen och alla sillarna och så pratar vi lite, om foto och om annat. Och om julen och om fotograferingen på Liseberg och om Tanzania och nya objektiv. Vi sköljer ner prat och mat med svagdricka, i alla fall de av oss som törs. Vi studsar med kalla fötter mot kallt golv. Alla utom Catharina. Tipp, tapp…
Claes Hillén visar bilder för oss. Det är fina bilder med hav och vatten och gränslandet precis mittemellan. Man skall ha broddar, säger Claes, för det är dumt att bada sig själv och kameran i vinterhav. Man får kalla fötter. Tipp, tapp, tipp, tapp… Vi ser bilder från svensk västkust och ifrån Norge. Bilderna smyger in ett lugn i rummet och vi äter sockerkaka och skumma tomtar och njuter. Claes pratar vidare om avtonade gråfilter och hur bilder blir snyggare med dem. Vi tittar och tänker att han nog har rätt. Ny inspiration är väckt och om det inte vore så kallt och inte fullt så mörkt så… Sedan städar vi undan och elden håller på att falna så gott den kan. Snart skall vi ut och iväg igen! Snart skall vi gå på vita, kalla stigar upplysta av gnistrande stjärnor och det är bara knarret som bor kvar i snön som avslöjar att kalla fötter någonsin gått stigen från Finnsjön. Det är ett långt år till nästa julbord. Det är dags att börja längta nu. Tipp, tapp, tipp, tapp, tippetippetipptapp…. Helén Lundén |
Senast modifierad: 2011-04-08, 20:21 |
